priscillas scrapbooking

Jag går här i väntans tider med beräknad nedkomst på måndag. Då kommer min nya lilla älskling, my precious. Problemet med denna lilla leksak är att för att kunna använda mitt simkort i den så måste jag antingen ha ett extra simkort i eller hacka mig in i telefonen för att låsa upp den. Jag är inte någon hackare precis men det vore ganska coolt att ha gjort det. Tänk er det på mitt CV "erfarenhet av mobiltelefonprogrammering" Låter flott tycker jag. Jag ska vänta tills den lille anländer innan jag bestämmer mig.

- Mamma, när jag blinkar såhär blir taket lila (vänder ansiktet mot taket och blinkar snabbt och hårt flera gånger och  tittar sedan upp)

- Jaaa... (tittar i en tidning)

- Mamma, titta då. Titta upp i taket när det blir lila.

Under 2009  ska jag gå och lägga mig i tid så att jag vaknar pigg och utvilad. Jag ska stiga upp i god tid så att jag slipper stressa. Jag ska ha minst 10 minuter till godo när jag lämnar på dagis eller skola. Jag ska andas djupt på t-banan och ignorera att det är trångt. Jag ska alltid låta avstigande gå av innan jag själv stiger på. Jag ska träna minst två gånger i veckan och promenera mera. Jag ska äta nyttigt och bara sådant som jag tycker är gott. Jag ska titta mindre på TV. Jag ska vara utomhus minst 30 minuter varje dag. Jag ska bemöta andra som jag själv vill bli bemött. Jag ska prata mer med mina vänner. Jag ska prata mer med främlingar. Jag ska bada mer under sommaren. Jag ska slappa mer under min lediga tid. Jag ska städa mindre. Jag ska scrappa mer. Jag ska leka mer med barnen. Jag ska inte köpa fler väskor eller skor.

2009 kommer att bli ett toppenår!

Det har redan varit lördag va? Det verkar som om jobbet är det som får mig att hålla reda på vilken dag det är.
Måndagen är dagen då arbetsveckan börjar, sedan kommer resten av dagarna som pärlor på ett band. Vissa glider lätt på veckotråden, andra trilskas lite ibland. Men fredagens pärla är alltid lite vackrare ,lite större och med lite mer stjärnglans. Pärlan efter heter lördag, då ska bloggen uppdateras och allt annat man ska göra när man är ledig hinnas med, nåja... hälften i alla fall. För det kommer faktiskt en ledig dag till. Den allra sista på veckan och det oftast lila. Lite blå, för att ledigheten snart är slut igen, lite röd för att man får vara ledig med dem man tycker om. Det är så veckans pärland brukar se ut, men denna vecka har det hänt någonting. Jag har varit ledig sedan i torsdags, halvledig i alla fall. Jag har varit i Lissabon med mina arbetskamrater för att avsluta året och och välkomna julen, sedan fortsatte resan till Köpenhamn där jag och Rolle fick två härliga dagar för varandra. Dagarna har ändrat karaktär från pärlor till en ström av strass. Massor av  glitter, ljus, guld och paljetter. Inte konstigt att lördagen slank förbi i sin silkiga festskepnad. Idag är det julafton.... men vilken dag är det?

Äsch, det är en ledig dag och jag säger;

GOD JUL!

För ett tag sedan blev jag kontaktad av en bekant som hade hört att jag gör handgjorda kort. Hon var på jakt efter någon som skulle hjälpa henne med 10 st. tack-kort och undrade om jag var intresserad. Jo, jag var intresserad men kände mig lite nervös inför faktum att;

1. Jag aldrig gjort kort åt någon annan förut.
2. Att jag hade en mega hemtenta som jag visste att jag skulle behöva göra samtidigt med korten.

Till slut kom jag fram till att detta kanske var enda gången jag skulle få ett uppdrag likt detta. Jag skulle nog ångra mig om jag sa nej...

Efter att ha sett filmen "mamma mia" känner jag att tiden är mogen. Nu måste det ske, det som länge har varit ett faktum men som jag aldrig öppet talat om. Jag älskar Abba!

De som har känt mig som barn minns kanske att jag under en tid i min barndom, när jag var mellan 6-7 skulle jag tro, öppet och glatt visade min kärlek till Abba. Mamma och pappa lyssnade på dem, mina kompisar och jag upptäckte dem. Min kompis Jimmy tyckte att Abbas musik var så vacker så att han grät, på riktigt. Abba var inne. Men tiden gick och Abbas musik hördes alltmer sällan... förutom i hemlighet på mitt eget rum. Jag tror jag gick i högstadiet när jag lärde mig varenda text från Abbas skiva på spanska "Gracias por la musica" (Thank you for the music) Den gick om och om och om igen på min skivspelare och jag sjöng och sjöng. I smyg förstås. Björn o Bennys texter var så bra och varje känsla i min tonåriga kropp hade en egen sång som gav dem uttryck. Agnetha och Anni-Frids röster så fulla av karaktär och känsla. Kombinationen är helt oslagbar. Jag måste medge att beundran lade sig lite när tonåren var över. Jag hade annat för mig än att sjunga Abba bakom stängda dörrar. Men varje gång Abba spelades kom känslorna till ytan igen och nu har jag tagit ställning. Abba måste vara det bästa band som någonsin funnits.

I Nacka har det öppnat ett nytt stort centrum. Fullt med spännande affärer som vi var sugna att kika i. Vi tänkte vara smarta och slå ihop det med vår veckohandling och handlade vid ICA maxi i nacka, sedan vidare till Forum. Centrumet heter så. När vi kom dit kom vi på att vi nog behövde lite mellis för att orka gå och titta i alla affärer. Stod en halvtimme i kö till stället vi valt, fel ställe uppenbarligen. Blev helt matta av upplevelsen så när vi fikat färdigt orkade vi bara gå in i en affär. En av de stora kedjorna som ändå finns överallt men som vi behövde en grej i. Sedan åkte vi hem. Jaha gott folk, kan ni gissa vilken läxa vi lärde oss? Inte matte, inte svenska, utan...

Kan tillägga att den ende som höll humöret uppe var Noel. Hejja Noel!

... och förresten hann vi med att baka pepparkakor i förmiddags...

... och förresten en gång till så har jag blivit helt galen i pyssel, vilket är ganska otippat eftersom jag alltid varit totalt ointresserad.

Min blogg blir en lördagsblogg. Helst skulle jag vilja skriva någonting varje dag men tiden och kreativiteten går inte alltid hand i hand så för att alla ska veta när det är dags att besöka priscillas så bestämmer jag mig härmed för lördagsuppdateringar. Idag är det söndag, men lördag kändes som en roligare dag att skriva på. Mitt i helgen. En bit in i ledigheten men med så pass mycket ledighet kvar att arbetsveckan inte hunnit göra anspråk på tankarna.

Men det här är inte veckans riktiga blogginlägg, för det kommer här;

För några dagar sedan fick jag se det här på tunnelbanan...

Torsdagen har ingen förståelse för nyss hemkomna semesterfirare. Vardagen ringer i väckarklockan, jobb, skola och dagis väntar på familjen Persson-Ferrera. Kylskåpet har inte förberett frukost och gapar oförstående. Tittar ut genom fönstret och kan inte bestämma mig för om Noel ska ha vinteroverall. Han själv tycker att det räcker med shorts. Vi ger oss ut i kylan. Det är kallt. Det är regnigt. Det är november i Stockholm. Jag försöker leta efter känslan från igår kväll men den tycks ha följt med Hedda hem till sin mamma. Jag är kall och tittar ner i gatan. Det är nästan vinter nu.

Att åka tunnelbana i Stockholms rusningstrafik är ingen höjdare. Jag får huvudvärk och svindel av alla som vinglar, trängs och pratar för högt i sina mobiler. Strävan att vara först in i vagnen och först ut är en olöslig ekvation. Människor på väg in trycker mot människor på väg ut. Ingen viker av. Föraren ropar sina eviga slagord; "Lämna plats för avstigande" De påstigande står utanför, dit meddelandet inte når. De påstigande lyssnar på någonting annat, dit meddelandet inte når. De påstigandes tankar är långt borta, dit meddelandet inte når. Ingen ser och ingen hör i Stockholms tunnelbana.

Här kommer du att kunna följa en del av mina tankar kring livet. Jag hoppas att du ibland kommer att känna igen dig, ibland få nya tankar, ibland tycka att jag är rolig och ibland kanske lite sorglig. Det jag skriver om är min egen uppfattning om det som händer omkring mig. Du får gärna ifrågasätta den eller bidra med dina egna ord.