priscillas scrapbooking

Efter att ha sett filmen "mamma mia" känner jag att tiden är mogen. Nu måste det ske, det som länge har varit ett faktum men som jag aldrig öppet talat om. Jag älskar Abba!

De som har känt mig som barn minns kanske att jag under en tid i min barndom, när jag var mellan 6-7 skulle jag tro, öppet och glatt visade min kärlek till Abba. Mamma och pappa lyssnade på dem, mina kompisar och jag upptäckte dem. Min kompis Jimmy tyckte att Abbas musik var så vacker så att han grät, på riktigt. Abba var inne. Men tiden gick och Abbas musik hördes alltmer sällan... förutom i hemlighet på mitt eget rum. Jag tror jag gick i högstadiet när jag lärde mig varenda text från Abbas skiva på spanska "Gracias por la musica" (Thank you for the music) Den gick om och om och om igen på min skivspelare och jag sjöng och sjöng. I smyg förstås. Björn o Bennys texter var så bra och varje känsla i min tonåriga kropp hade en egen sång som gav dem uttryck. Agnetha och Anni-Frids röster så fulla av karaktär och känsla. Kombinationen är helt oslagbar. Jag måste medge att beundran lade sig lite när tonåren var över. Jag hade annat för mig än att sjunga Abba bakom stängda dörrar. Men varje gång Abba spelades kom känslorna till ytan igen och nu har jag tagit ställning. Abba måste vara det bästa band som någonsin funnits.