priscillas scrapbooking

Det har redan varit lördag va? Det verkar som om jobbet är det som får mig att hålla reda på vilken dag det är.
Måndagen är dagen då arbetsveckan börjar, sedan kommer resten av dagarna som pärlor på ett band. Vissa glider lätt på veckotråden, andra trilskas lite ibland. Men fredagens pärla är alltid lite vackrare ,lite större och med lite mer stjärnglans. Pärlan efter heter lördag, då ska bloggen uppdateras och allt annat man ska göra när man är ledig hinnas med, nåja... hälften i alla fall. För det kommer faktiskt en ledig dag till. Den allra sista på veckan och det oftast lila. Lite blå, för att ledigheten snart är slut igen, lite röd för att man får vara ledig med dem man tycker om. Det är så veckans pärland brukar se ut, men denna vecka har det hänt någonting. Jag har varit ledig sedan i torsdags, halvledig i alla fall. Jag har varit i Lissabon med mina arbetskamrater för att avsluta året och och välkomna julen, sedan fortsatte resan till Köpenhamn där jag och Rolle fick två härliga dagar för varandra. Dagarna har ändrat karaktär från pärlor till en ström av strass. Massor av  glitter, ljus, guld och paljetter. Inte konstigt att lördagen slank förbi i sin silkiga festskepnad. Idag är det julafton.... men vilken dag är det?

Äsch, det är en ledig dag och jag säger;

GOD JUL!

För ett tag sedan blev jag kontaktad av en bekant som hade hört att jag gör handgjorda kort. Hon var på jakt efter någon som skulle hjälpa henne med 10 st. tack-kort och undrade om jag var intresserad. Jo, jag var intresserad men kände mig lite nervös inför faktum att;

1. Jag aldrig gjort kort åt någon annan förut.
2. Att jag hade en mega hemtenta som jag visste att jag skulle behöva göra samtidigt med korten.

Till slut kom jag fram till att detta kanske var enda gången jag skulle få ett uppdrag likt detta. Jag skulle nog ångra mig om jag sa nej...

Efter att ha sett filmen "mamma mia" känner jag att tiden är mogen. Nu måste det ske, det som länge har varit ett faktum men som jag aldrig öppet talat om. Jag älskar Abba!

De som har känt mig som barn minns kanske att jag under en tid i min barndom, när jag var mellan 6-7 skulle jag tro, öppet och glatt visade min kärlek till Abba. Mamma och pappa lyssnade på dem, mina kompisar och jag upptäckte dem. Min kompis Jimmy tyckte att Abbas musik var så vacker så att han grät, på riktigt. Abba var inne. Men tiden gick och Abbas musik hördes alltmer sällan... förutom i hemlighet på mitt eget rum. Jag tror jag gick i högstadiet när jag lärde mig varenda text från Abbas skiva på spanska "Gracias por la musica" (Thank you for the music) Den gick om och om och om igen på min skivspelare och jag sjöng och sjöng. I smyg förstås. Björn o Bennys texter var så bra och varje känsla i min tonåriga kropp hade en egen sång som gav dem uttryck. Agnetha och Anni-Frids röster så fulla av karaktär och känsla. Kombinationen är helt oslagbar. Jag måste medge att beundran lade sig lite när tonåren var över. Jag hade annat för mig än att sjunga Abba bakom stängda dörrar. Men varje gång Abba spelades kom känslorna till ytan igen och nu har jag tagit ställning. Abba måste vara det bästa band som någonsin funnits.