Se upp för dårarna...
Att åka tunnelbana i Stockholms rusningstrafik är ingen höjdare. Jag får huvudvärk och svindel av alla som vinglar, trängs och pratar för högt i sina mobiler. Strävan att vara först in i vagnen och först ut är en olöslig ekvation. Människor på väg in trycker mot människor på väg ut. Ingen viker av. Föraren ropar sina eviga slagord; "Lämna plats för avstigande" De påstigande står utanför, dit meddelandet inte når. De påstigande lyssnar på någonting annat, dit meddelandet inte når. De påstigandes tankar är långt borta, dit meddelandet inte når. Ingen ser och ingen hör i Stockholms tunnelbana.
Hej vännen!
Va´du e duktig å kul! Skriva en blogg...ja, det blir ett sätt att hålla koll på dig iaf. men inte riktigt lika bra som irl! Är på jobbet. hör av mig igen vid tillfälle. Puss!
Jag håller helt med dig i detta. Även om det nu är snart sex år sedan jag flyttade från Stockholm. Det var just ett av skälen till att jag flyttade, denna stress i samband med förflyttningar inom vår kära huvudstad. Visserligen var det mycket mer som fick mig att fly staden på de många holmarna. Men det är nog bra att ibland (rätt ofta faktiskt!) stanna upp och reflektera över vårt handlande och även andras handlande. Vad är den stora poängen med allt, både i det stora och i det lilla. Så nu har jag flummat lite kring detta. Ha det supergott Pip.
